Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1860, sida 2

hennes sållskap. — Ia, det sade jag, ropte Gustaf: men kom ihåg, jag tillade: låt oss resa härifrån ju förr dass hellre; gör ide den stackars slickane ugn tll en lek för din fäfänga! — Men rå fwarade du, att hon behagade dig, såsom hon mar. Wisst lade du tid: att man rymde inte ifrån en wacker mö med få stot hemgift, ty då hade du en riftigt fantastisk ide om fadrens rikedom, i följd af några orimliga lögner, fom den yngsta brodern, med fit wanliga storskryteri, hade proppat i rig. Nu inbillade du henne, och kanhända dig sjelf, att du älskade henne, men så snart du erfor, att bon ide war rik, flög kärlefen fin kos. Kan en man af ära bands la få? Hade jag warit hennes bror, stulle jag ide ha förelagt dig det wilkoret, att antingen afta min syster eller slåss med mig. — Jag stulle sagt: min spster fall ni slippa, men en af oss skall td, ty ni har förolämpat en offyldig flicka, som det tilllommer mig att förfmara. — Det Der låter något Ddet, fade grefwen: men må wi i en få wigtig saf betänka, art lifwet har också en sida, fom ide år romantisk, utan alldaglig. Om wi marit offentligt förlofwade, då hade jag skadar