Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1860, sida 2

Jiiiipgese ne, eller släss med bonom. Gerna gick jag in på det senare. R sten år er sjels bekant. Det gör mig blott ondt, att jag icke fick ge honom ett minne af mig, fom kunnat försköna hang glatta ansigte mes ett mans ligt ärr. Men nu will Gustaf öfwertala mig, att bära mig ät slift en vojfe, fom fått riobastu, fara ud Wolfsanger och säga: sedan jag fått mitt straff, har jag ångrat mig, och wänder nu fom den för: lorade sonen åter, för att ödmjult bedja om den ädla fröfens hand. — Hwad me nar doktorn hårom? Wolmand fann det något kinkigt att döma i denna sal; Gustaf fade: Nu år det min tur att tola: Alerander wet sjelf, att jag alldeles ide har några höga tanfer om baron Luckman, hans fru och söner. Dera8 uppförande wid detta tilfåle röjer få mycken brist på grannlagenhet fom måj: ligt. Men den stacars fröfens saf will jag förswara. Det är en god flida; hon älskar Alerander, hon är den lidande i dens na faf .... Grefwen afbröt honom: Så talar du nu, men då wi träffades på Wolfsanger, dä fade du: Det år ingen hustru för dig, det år en obetydlig flicka. Du år flogtig, och blir snart ledsen wid