mimii oo Op tient. De träffades nu hår efter twå års skilsmessa, hwarunder Gustaf hade rest ut. omlonds. Det warade dock icke länge förts ån det blef flart för Wolmands genom trångande blid, att de begge vnglingarnes indördeg wänskap mer war en följd af wana och yttre förhållanden, än af foms vati; ja, det syntes bonom ivpvligt, att des ras ideer och åsigter nästan woro hmwars annan alldeles motsatta, hwilket äfwen förwållade, att de oupphörligt disputerade med hwarann, dock utan att deras ordstrid någonsin urartade tid bittra eller förolämpande utlåtelser; twertom, deras olifa fått att fe war snarare en fålla till förnöjelse för dem begge. Doktorn blef derföre mycket förundrad, då ban en afton wid sitt inträde trodde sig bemärka, ott en allwarsammare frid förefallit dem emellan. Gustaf mur synbart förstämd, och grefwen hade ett halft förtörnad, halft ironisk min. Mot wanan wille samtalet icfe fomma 1 gång. Åndtligen fade grefwen: Hör, Gustaf jag ans för klagomål öfwer dig hos doktorn, och gör honom til domare of; emellan, för att ändtligen en gång få fred. — Ja, gör det! ropte Gustaf: jag önskar ingenting