— —————— c TA pp VN —ä—g7 — skilsmessan och den tid, då de måste und: wara hang dagliga sallskap; enhwar, fom fände Wolmand, delade såfert denna fånsla med dem, ty få menniskor äro i besittning of en sådan umgångeston, af en sådan, aldrig utdöende fonwerfation, på en gåna så lått och djup, få uppenbart tilfållip, men dock få werkligen innehällstrik. Både doftorn och Gustaf tillbragte nåstan ala qwållar hos den sjuke grefwen, och allt efter hand, som denne återwann sin helsa, blef deras ömsesidiga umgänge fritt och förtroligt til den grad, att hwarken te sjelfwe inbördes, eller en främmande funre tänfa fig någon wäsentlig skilnad i åldet ellet stålning dem emelan. Dock woro de begge ynglingarnes belägenhet och ut sigter mycket olika; säåwidt menniskoögon funde se, skulle deras wäg igenom lifwet komma att fåra dem i motsatta riktningar. Grefwen syntes bestämd att spela en Ive sande roll i stora werloen; Gustaf deremot att tillbringa fina dagar i ett landtligt hem, Sma sista skolår och fin förfta studenttid hade han tillbragt i Kepenhamn, i gref Muncks hus, och från denna tids punft daterade fig hang nära förbindelfe med gref Muncks styfson, wår unga par