Mesalliancen, af sörfattaren tillEa Hwaerdagohistorie. (Forts. fr. föreg. n:r.) — Men det år wisst inte deras hjertans mening, utbröt Guslaf. — Nej, fwarade doftorn: det wet Gud, de mena ice bwad de säga. Emellertid ställa de fig vod, fom om de mente det på fult allwar. De hafwa icke heller minga oms sorg för det uppwårande slägtets skönhet, och på det hela taget försumma de fleste menniskor hår i landet asldeles deras yttre. Klådecne äto dem werkligen mycket mer än kroppen, och deruti tror jag helt säkett, att en hufwudorsaf ligger till den brist på skönhet, fom utmårker i sonnerhet den mans liga delen af wår nation, litaså wål fom Tyskarne. — Men på min åra! jag mår: fer, min tunga fommit sig för mycket i aång, och bewisar med mitt eget erempel, art det ide blott år juriker, fom gerna höra fig fjljwe tala. — fPåra dotter! utbröt Gu taf: Behöfmer jag fåga, hur gerna jag hör er tola? — Atifrån jag war liten pojke, har jag få mången gång glömt mina egna tankar för att följa era, når ni besökte min tante, och fatt och tat: te med henne. Många sådana samtal