RR UNB — under denna saison, då jag ide warit vå en enda! Betänk det. — Men en offentlig bal swarar du: Ca flicka skall ide dansa vå ett stäsle, der de råaste menniskor, fådane fom annars icke töras tala henne til, funna för ett par riksdaler tillföpa fig rått att hålla hennes hand i deras, fe henne i ögonen, blanda deras brinnande ander rägt med hennes, omlinda henne med deras ars mar; minst bör du det, Helena, fom id: följer med din moder dit, utan sällskap med dina mycket haltlösa kusiner och deras (oss emellan sagdt) något löjliga moder, som nästan är motsatsen af sin broder, din gode far. — Så skrifwer du, och nås gon sanning tår wål ligga i dina Yttrans den; att göra något, fom wore dig emot, funde ju alla fall ide giswa mig något nöje, i det ögonblick, jag läste ditt bref, begrep jag således sjelf, att denna glädjens dörr war tillstängd för mig. Men — jag mill öppet tillstå det — jag gret för omaket. — Jag hade hela långa tiden fröjdat mig åt denna bal. Mina föräldrar hade tillätit mig följa med mina kusiner; min balklädning — besinna det — min nya, mycket wackra balklådning war färdig. Nu mäste jag sjelf säga: Nejl jag fan inte gå