Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1860, sida 2

och tänfande för ältras hus, hos min aoda, enfla, inskränkta syster, oh min rått. sl ffena, förträffliga swåger, hwilka leswat och wetfat i en helt annan sfer ån den, sångmör oc gratier besöka. — Jag tror, det är en mig sjelf halft omedweten känsla af denna min ålsklings mindre lpsande sida, fom har någon del i den owilja, hwarmed jag ibland fatt mig emot hennes håg för sällskap och nöjen, och fom är skulden til, att jag i ett af mina bref bedröfwat hen ne. — Det kunde wara roligt att ån en gång läsa hwad hon skrifwer derom i sitt sista bref ... Mor slutet af denna monolog framtog nu Wolmand ur fin portfölj ett långt bref, hwari han uppletade följonde ställe, fom han halfhögt uppläste för fig fjelf, och litet emellan afbröt eler lersagade med ett förnöjdt scende eller en liten skakning på bufwudet: Jag wet noa, du tvder alt sådant icke år wärdt att tala om, och att ret ännu mindre år wärdt spilla bläck och papper på dess afhanglande; men få tyder inte jag. — Jag måste lätta mitt hjerta med flagomål öfwer dig, ty du har werkligen gjort mig en stor sorg. Den fifta balen