Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1860, sida 2

henne i ett språng komma utför trappan för att taga emot mig, medan det fagra, slani sande håret fliger i luften och skimrar i den behagliga färgen mellan biondt och brunt, når jag fer henne iden nåtta hbwars dagsdrägten, och med det blomftrande, lef: nadsglada ansigtet, då finner jag henne förtrollande, och det göra ala, fom fe hen ne få. Men kommer hon i sälsskap, der hon är främmande, få känner jag alls ide igen henne. Hon rodnar, som hade hon feber; hennes ansigte är alldeles förändradt of lutter förlägenhet; bennes gång, hennes stämma, aft får en ansttpkning af enfal dighet, fom i hög grad skulle bedraga dem, hwilta icke fånde henne. Jag har önskat, att denna med få tika ansag begäfwade flicka också måtte få en uppfosttan, hwilken satte henne i stånd att med smaf och för nuft njuta den flora förmögenhet, fom en qång skall fasla i hennes händer. — Ty, Hwad år lyckan utan fjäldrifedon!? — Forständ har hon, behag fattos henne icke heller i hennes busliga krets; men der bristet henne en wiss werlteton och älst mård umgangeshällning, fom jag ide kun. nat inplanta hos henne, och bon ide far förwärfwa fia i fina borgerligt lefwande