behaget af njutningens ögonblick och glöm mer de skadliga följderna deraf; — han förgäter att omåttligheten medför fitt eget straff, oh att en lång framtid af fjulligbet oh plågor är en ej owanlig följd utaf detta missbruk af Guds gåfwor. Deremot se wi arbetaren, som åter sitt tarfliga bröd i fin anletes swett, wanligtwis med bibe hållna krafter tillbringa fin lefnad i stilla trefnad, utan att ett skadligt frosseri undergråft den dyrbaraste af alla jordiska gåf: mor: kroppens och ssjälens helsa, hwilka oftast äro förenade, oh af hwilka den feds nare yttrar fig i ett gladt lynne och en fridfull förnöjsamhet. Om wi nu jemföre den omåättlige rifes ögonblickliga njutningar, åtföljde af mångåriga froppå: och själslidanden, med den mättlige arbetarens ostörda trefnad och tarfliga wålmåga, få inse wi snart hwilken år den lydligaste; men den fattige har, äfwen han, en frufs tanswård frestare i brånmwinet, fom ftörtat få mången i färderfwet. Männe det ej derföre wore båst att han, liksom Cornaro, kastade både stuskan och glaset ut genom fönstret och aldrig komme med fin fotin om krögarens dört? (Slut.)