Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1860, sida 2

— — —————— —U—ö———ä— —— de Han til hälften skämtande, til hälften bedröfwad, och betalte honom en hederlig summa utöfwer lånen; åt hwilket allt lår karen nickade bifall. Rätt få fare han, nu år ni få godt fom räddad, Herre; — nu fordras blott ihärdighet oh en kraftig wilja. Och Herr Cornaro war klok nog att följa sin unge wäns råd. Den yttersta måttlighet eftertråädde nu den förra wällefnaden, och till hela werldens förundran upplefde dödekandidaten, hwars frånfälle man med bwarje dag wäntat, på nytt, och hans helsa förbättrades med hwarje wecka. Magplågor, gikt, feber och allt ondt, fom hittills plågat honom, förfmunno; ögat blef åter klart och lifligt, kinderna återfingo småningom helsans farg, de flop: på musklerna fin spånstighet, och Cornaro, den usla sjuklingen, blef en förebild af hel sa och styrka. Och det fom färmått ut råtta detta underwerf, War blott en sträng måtilighet. Cornaro förtärde endast den enklaste söda, och till en ringa myckenhet, hwarigenom han, som redan stod med ena foten i grafwen, lifwäl uppnådde en älder af etthundradefora år, och åtnjöt derunder en oasbruten god helsa. Då han war