bota honom, emedan den rife Herr Gornaro ännu bättte lönade fina fockar ån fina Sundhetsråd. J Cornaros rymliga köt war elden aldrig slackt hwarken dag eller natt, och i matsalen stod bordet be. ftåndigt dukadt, fmigtande under de lådraste och sällsyntaste rätter; ty Herr Cor. naros årelyftnad inskränkte fig förnåmligast dettill, att höra sina gäster prisa hans förträffliga mat od) hang utsdkta winer. Emellanåt tog Cornaro in fina läkemedel, men försummade ej derföre bordets frågligher: utan fortfor på detta sätt år ut och år in. Men derwid blef hans utfe ende, med hwarje dag, abt mer och mer siulligt, och den fom fåg bonom, wid fitt öfwersollda bord, mager, gulblek och hålögd, en bild af lidandet, den trodde med såker het att han ej skulle lefwa till årets slut. Cornaros lidande fan ocksä knappt bes strifwas, och alla hans penningar, som han utströdde med fulla händer, kunde ej förskaffa honom ett enda gladt ögonblid, hwilket äfwen är helt naturligt, emedan mennistan endast fan wara glad, då hon år frisk. En dag låg han, i fin mjuka länstol, frame för fitt matbord, och flådade med matta,