enom ben Heliga Anda; fom of gif ven är. Det år, fom nyss slutat sitt lopp, har ör Oss och Eder medfört en djup sorg. Den Konung, hwars hjerta mid årets örjan ännu tlappade för det Folk, fom San med faderlig ömhet älskat, och åt wars lyda Han egnat sina ädlafte, res an då på ett oroande sätt aftagande rafter, har gått att af Konungars Ko mung emottaga ten trogne arbetarens lön. vrafwen gömmer Hans stoft, men läns we siall Han leswa i tadsam äminnelse. Bättre lunne Wi ej heer wisa Wär tackjamhet, än vå Wi, unrergifwet bör nde Öss för ven Herres wilja, som i Sin Nåd och Wishet gaf och tog, all warligt bemöre Oss att, få midt Wåra krafter medgifwa, fortsätta och fullborda hwad den gode Konungen till ett älskadt fosterlands bästa täntt och welat. Men om tet flyrva året ide låtit OF satna sorg och betymmer, har det ock gif wit Oss rika anledningar att prisa och lofwa te stora wälgerningar, hwarmed Herren i Sin fortfarande Nåd miljig: nat Wårt land. J ostördt åtnjutande af frerens lugn, hafwen I kunnat egna Eder åt de sysselsättningar och yrten, genom hwilka I skolen tillwexa i sann upplysning och allmän wälmåga. Sov: dens gröda har de flesta delar af lans vet wårit, om ej rit, dot mer än tills räcklig för fyllanret af Edra behof, till hwilkas begränsande inom naturliga till gångar allwarliga wäckelser blifwit Eder af inträffate förhållanden gifne, på det J ide måtten genom omåttlighet eller ett förrerfligt öfwerfiöd förspilla hwad Gud Exker gifwit till uppehälle och Mwarandras understöd. ÄAll jorrisk lyda fram srär litwäl i fin rätta betyrelse först då, när Wi lyfte Wära tantar till den jälls i het, fom högre och fulltomligare är. Det ftörsta bewiset på Guds lsärlet igeufinne Wi terföre i de nådegåfwor, Han med Citt Ord Of förlänat, iven ledning, Han Of deri gifwit från mörler till i ljus, i frälsningen från synden och vö ren och i wissheten om ewiunerligt tif, som är att tänna Honom allena sannan cCud och ten Han sändt hafwer Jesum Christum. FFörenen Eder derföre, älstade unters såter, med, Oss, att lofsäga ven MAlorahögste. ermjulen Eder under Hans mättiga hand; erbjuren Honom Edra bot färriga hjertans tackoffer för allt det goda, Han Eder gjort hafwer; bedjen Honom, att Han äfwen fortfarande mit: te gifwa Eder vet, som Cter nyttigt och Honom täckeligt är. Att dagligen på fås vant sätt naltas fin Gud och Frälsare. är wisserligen en Christens dyra pligt, men gammal Christlig fed fordrar ber? jemte, att särskilta högtidsdagar åt dess uppfyllande egnas. Dertill uppmane Wi ock Ever nu, rå Wi härmedelst för Lordne och påbjude föra allmänna hög tidliga Tacksägelse-, Faftez, Bot och Bö neftagar, att under innewarande år fira t Söndagarne den 4 Mars, 6 Maj, i , Juli och 7 Oktober. a a a — 1 l i