hans ögon tårades, men hans anletsdrag wisade kraft och beslutsamhet, som wanligt. mÖfmerfte, fade han, i det hans skarpt genomträngande blid hwilade på den Baperske Prinfen, jag fåger er utan oms swep, hwad hela werlden wet, att ni är en af de wackraste officerare i Europa. I Jag wet att ni åtnjutit en den mest wärdade uppfostran, att ni älskar konsten och i wetensskapen, att ni äger ett ådelt hjerta oc en rättstaffens karaktär. Jag önskar sama er wid Ryssland. — Känner ni min dortet stotfurstinnan Maria Nikolajewna? Den få utan omswev framställda frågan gjorde den unge öfwersten ett ögonblick förlägen. Redan långe hade han beundradt den Ryska prinsessan, utan att han wille tillstä pet för fia sjelf. — Brinfesfjan Maria, Sire, fade han efter en paus, sedan han läst i sitt eget hjerta, utan att han wågade kasta en blid i Ezurens, — Prinsessan Maria år — — men jag wågar ej utsäga ordet. NÅ wål — jag wil fullborda meningen. Hon år en engel, fom ni älskar. — Ni stulle önska hennes hand, det wet jag; men då ni allaredan åger hennes hjerta, utnämner jag er till Generaladiutant,