Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1860, sida 2

AAA EELNuÄAAÄHi gängen i sitt lif, darrande, Bu mil lyda mig, såger du? Du wil af lodnad mot. taga den gemål, fom jag åt vig utsett? Den unga prinsessan teg och sökte däls ia en tår. vESåig — har ou gifwet titt hjerta åt en annan? Prinfeesan teg ännu. Förklara dig, Marie! jag befaller det! Sertio millioner menniskor måste loda denna röst, och det war derföre ej Under: ligt att prinsessan bäfwande fjönt till Ezarens fötter. Kejsaren teg. Blef måtte han den stora salen ite gänger, utan att wåga efterfråga den unge mannens namn. Han, som trotsade hela werlden, fruktade i fin menstliga allmakt venne unge man, fom gjorde honom ågande rätten stridig til hans dyr haraste klenod. Het år en tung, förmodar jag? frägade han ändtligen: — Nej min far! Sa thronarfwinge? — Nej min far! Äminftone en arfpringt — Nej min far! Kejjaren hemiade andan. En utländning förmodar jag dod?