Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1860, sida 2

fina wackra frun. Adjö man mo! Anna sta wara få fnåll borta. Så pratade den lilla och i bögsta förtjusning intog hon fin plats wid grefwinnans sida, nickade ån en gång, ett farwäl åt modren, fom situm med bhopfnåppta händer fiod blidande efter den hastiqt bortilande wagnen, snart war den förswunnen, och, då hon åter inträdde i den nu ensamma boningen mar det få tomt ... få dpystert derinne ; åka i den granna wagnen, bog den Nitton år woro förswunna. Den lila grindstugan stod ej långe qwar, mycket war på ben tiden förändradt, men dess sista innewånarinna, den gamle Lena, lefde ännu och bodde i er liten undvantaggfat tigstuga. Hon hade någon gång hört, att hennes dotter lefde, omgifwen af praft och åfwerflöd och måste fåledeg naturligts wis wara lycklig. — Ar gamla mor Lena inne? frågade ercellensen S ... s adjutant mid inträr det till den åldriga gumman. — Ja, nådig herre, swarade denna, — Då mill jag bereda dig på en omåns tad locka, vitrade adjutanten. Din dotter, som lånatat att åtetse dig och fin födelfes