twiflar jag ej vå att något fått fall uvv stå för bewisandet af min fullfomliga ofkuld. Han äterföll dervå i tystnas, och ingen af oss yttrade ett ord, tills deligensen fans nade midt för porten till Kendals länsbäkte. Mr Brislowe studsade och stiftade färg, men, desegrande genast fin rårelse, sade han lugnt: — Ni går naturligtwis blott er ful. dighet: min är att ej twifla på en rättmis och allseende försyn. Wi inttädde i fängelset och genomsökte, som wanligt, hans kläder och bagaqe med få stor skonsamhet, fom möjligt. Jil min stora ledsnad funno mi bland penningarne i hans börs ett spanskt guldstycke med en owanlig prägel, och i linningen af hans kappsäck behändigt delot ett diamantkors, bwilka båda woro uppgifna på förtecknin gen till Londons polis, såsom tillhöriga rofwet från Ekahem. Fångens ifriga be. dyranden, att han ej kunde begripa, huru dessa saket kemmit i hans ego, uppwäckte blott ett gäckande leende på den gamle fångwaktarens anlete; då jag deremot blef belt oh Hålet förstummad, genom den synbara tillintetgörelsen af min oskuldetheoti, som jag bygdt på grund af hans upprig