Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1860, sida 2

RAA den, och raglade in i källarrummet, hwarifrån han föcklarade ati ingen frulle funna rubba honom en tum förrån följande das gen. Förgäfwes sökte fuften att öfwer winna hang dumma enwiehet; han kunde lita wäl refonnerat med en björn, war: före hin beslöt att lemna honom åt sitt infall. Jag hade förlorat allt tälamod med karlen; och, begagnande en läglighet, då rummet war tomt, började jag att för tebrå honom hans förtretliga dårskap. Han blickade oakting fia; derpå — med troppen raf, ögat klart och talet lika redigt, fom mitt eget — yttrade Han i en triumserande ton: — Sade jag er ide att jag förstod att manövrero? Dörren oppnades, och ögonblicligt ans togs drudenffapeng wårsta former till fropp och fjäl få naturligt, att em merflig ffådefpelare aldrig kunnat framsstålla något ty ukt. Man kunde fe att naruren watit hang låromåftare. Jag war fubt tillftebeslälld, och med förnyad tillförsigt åtlodde jag tuskens rop att återtaga min plats. Me Brislowe och jag woro nu de enda resande inuti wagnen; och fom en längre fölllådnad war gagnles, började jag att