7 242 ——— FCL c ——24 FT RR — aen förut werlat andelen af tofwet på Engelska banken, kunde uthärda, utan att blekna. Mitt ändamål mar ej att på sådant fått erhålla ett bewis inför lagen, utan blott att tillfredsställa min egen nyfikenhet. Jag började känna en inre öf. wertogelse, oaktadt alt, fom talade mot den unge mannen, att han war offoldig till den gerning, hwarför han bestoldes, och trodde att han snarare kunde wara ett offer för några lombinerade omständigheter; ellet kanske det war en demoniff till: ställning för hans undergång, nör wändig möjligen för de werfliga gerningsmännens sålerhet, hwilka kanskt woro — få anade jag — wånner eller bekanta till re tre herrarne, fom skulle blifwa wåra regfame rater. Min pligt, kände jag, war lika mycket oskuldens förswarande, som den brottsliges upptäckande; och kunde jag blott öfwertvga mig fjelf, att han ej war oskoldig, skulle inter bewödande från min fira saknas, för att befria honom ur den far: liga ställning, i hwilken han räfat. Jag gif ut ur rummet, och war berta en fund; derpå inkom jag brärskande, och steg med en beslutsam mine fram till bordet, bwas rest han fatt, tog honom häftigt i armen