Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1860, sida 2

nade. Engelen upplyftade honom och med blickar fula af outsäglig kärlek, drog hor nom nårmare till sitt bröst och tillade hos nom broders namnet. Nu waknade Las Casas. Då han slog upp ögonen såg ban sin jordiska Engel fom närmat fig för att lpssna på hans andedrägt. Han förtäljde honom den far lighet, fom igenomträngde hang själ: men snart brast hang öga och han sjönk död tillbaka. Bäfwande och stum stod hans mån wid hang lil. Han foste det; med olicken lpftad mot himmelen och med ihopknäppta händer bad han til Gud att hang bortgång måtte blifwa fom denna dygpi gee; ty def död war få ljuf, få lätt fom barnets slummer i modrens famn, och själens lugn, födt af fånnedom om Gud och fig sjelf fpridde ännu i döden ett mildt leende öfwer hang äldriga anlete. (Slut.)