Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1860, sida 2

förswunno okunnighetens skuggor, och för honom uppgic en dag öfwer det inte of skapelsen: en ljus salig dag, och förtjusning war dess morgonrodnad Men ån nu bäfwade han hemligen af medlidande och wemod i de stridande känslorna om: wårlade, och ännu en tår rann öfwer hang find. O Du! utropade han, under det hang fnån böjde fig mot molnet, och han höjde fina ågon och armar mot himmelen, — o du! hwilken jag från barndommen sökte, du fom nu förklarar dig för mig, du min Far, alla warelsers, dina otaliga werldars Far! du som wisade mig sällhetens skord äfwen der min dårskap utsådde förderfwet, du fom mildrade bes fymren i min själ och låt mig i mitt innersta fånna, att föreningen med dig är den enda salighet, fom finnes, att fe din herrrliphet år def fullandning, du fom. med denna säsla fårfla belönar min wilja, min blotta wilja, mitt bemödande att wara dogdig, du fom förwandlar mina fe, genom deras slutliga följder, till känslor af ny fröjd, Herrlig.! Obdegriplige! du hwars åra himmelen, hwars åra jag are! ma stoft läfwar och prisar! Hans själ war utmattad — han tyftj