Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1860, sida 2

gången wäcker werksamhet oh blir upp: hofwet til mången stor och skön känsla — och huru under främmande himme sjelfwa slafwen samlar nya intryd för sjä. len, en skatt för ewigheten, introck, i hwil. få grunden til tusende sinom tusende fun: slaper hwilar skörden i fröet, skogen i tel: ningen; huru i högre tidpunktet från hang tåliga, jönderslitna själ dvgden framfpirar och slutligen wisar fig i höjden af menni skans sedliga sullkomnande, i kårleken til fienden. Snart skall förtryckaren sjelf, fri från förderfwets och lastens smittor, finna, att hang olycksaliga lif blott war ett förs dröjonde af en såbhet, blott en mera töre nig omwåg, fom slingrar fig långt från Himmelen, men leder dock dit tillbaka. Så uppwåret ur lasten eländet, ur eländet ångren, ur ängren dygden, ur bygden fål beten, och ur denna ännu en högre dygd: få upplöses slutligen hwarje missljud på jorden i harmonier, hwarje klagans ton i hymner. Stakad af en helig rysaing wid kånslan af Gudomlighetens närwaro, stod den ål: drige inför Engelen lyssnade och lärde den ewiga Kärlekens hemligheter. Dimman stingrades för hane ögon, omkting honom