Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1860, sida 3

qwal, hwarje gisselslno, i stället för Mi derqwickelse och slummer, dödsängstens qwi: da och förtwiflans hämska tystnad. — Las Casas nedtrycktes af fasa. Han säg ej nu den Helige, den Rättfärdige för hwil. fen man af intet mörfer döljes, ef ingen ljuseto ande skyddas, full af det djupaste deltagande såg han blott dessa sina oräk neliga bröders elände. Då Engelen säg, huru ängern med alla fina duggormar emot hang själ, huru gerna han welat försaka fin odödlighet, för att utplåna bet: ta brott, då framsmög en tår ifrån hans öga. Men en stämma från Helgedom, och öm, fom en försonad faders, bjöd Engeln sönderslita skristrullen. Och han sönderslet den. Utplänade, fade han, åro swagheter för Gud och ditt namn flår med gyslene botftåfroer Mrifs wit inför honom. Wille han straffa fel, sädane fom dina, få blefwe hans Himmel öde. Han låter själarna genom irringar slutligen komma till sanningen, genom fel tid dygden, genom lidanden till fålbet. Las Casas, fom under en tåreflod åter: hämtade rösten, fade snyftande: Befria mig, om du förmär, från minnet af ben: