wisa sak, trottsade mäktigas hämd och ut: sade förbannelsen öfwer de guldtörstiga, fom mördade, de stolta fanatiska, fom leen: de sågo derpå, och statsklokheten, fom glöm de att straffa; huru han, obekymrad under stormen och faran, flög öfwer hafwets djup, för att till Thronen föra sin klagan, ellet att till oskulden återbära hoppets tröst; huru han framträdde till den stolte eröfraren, den förste beherrskaren af twenne werldat och upprörde brottets känsla i hans själ, fom trodde fig höra den ewiga domatens röst och fe afgrundens lågor redan omgifwa fin dödsbädd! huru han öfwer ruinerne af ett misslyckadt hopp faftas de en tårfull blid mot himmelen, men snart åter samlade fin hela styrka får att fatta nya föresatser; Huru hwarje hoppets stråle, fom wisade fig för Amerikas olyckliga barn, föttjuste hans hjerta, och då den sista förswann i den dunkla ewiga natten, han då, längt ifrån glädjen, göms de fig djupt i en winkel af den jord, fom nu blifwit honom ett fängelse, der lång: tan efter den fria ewigheten war hans ens da begår. Ala dessa gerningar, dessa lidanden, stodo skrifna för Gud i sin rena förtjenstsulla skönhet. Uuder det Engeln