Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1860, sida 2

lefnad, söfte han efter hang ungdoms före brytelser, men fann inga; ängerns första tår hade utplånat tem alt blott denna tår stod antecknat jemte hwarje allwarlig föresatts till det goda, hwarje blygsel Bf wer ett förnyadt selsteg, hwarje tyst dvgr dens triumph och hwarje egen försakelse. Då tändes hoppet i Las Casas hjerta: ty oräkneliga woro hang fel, men han ägd äfwen en rikedom uti det goda och ådla Under ärens lopp wärte denna rikedom, felen min skades, erfarenhet och eftertanke frärkte själens krafter, oh en sortsatt öfs ning gjorde dygden lättare och kärare, men äfwen det bästa är ej fullkomligt inför Gu:; de ädlaste gärningars fälla fan dock wara grumlad på djupet. Men snart höjde Engelen sin röst, o hans tal blef allt lifligare; ty ynglingen bade mognat til man, hade upptradt fom mensklighetens hjelte på dessa öar: — fore dom fridens och wälsignelsene, nu förödelse sens hemwist. Hwad den ådla här led, och ännu mer hwad han gjorde; huru eskuldens nöd blef hang egen; huru hang hela själ upplågade till en werksamhet, fom ännu fertfor på hang höga ålder: huru han, oförskräckt genom känslan af fin rått