Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1860, sida 2

broder, äfwen wäl en gråbärs man och gammal wän. Lika rättskaffenhet hade fästat honom med innerlig kärlek wid Las Casas, och medwetandet af ringare krafter hade uppfylt honom med beundran och wördnad. Sorgsen säg han huru hang wåns frafter alt mer och mer aftogo; han sökte intala honom hopp, för att lefwa der fåg han fig sjelf; men den wördnadswärde (Gubben, intagen af den höga tanken på Ewigheten, bad honom gå ut och lemna fig enfam med fin Domare. Las Casas låg nu och öfwertänkte fin lefnad. Hwarthän han wände fin dlick, fåg ban itringar och fel, såg bem i fin hela slorhet; deras fölfder utbredre fig för honom fom ett haf; men ringa och oren, och utan några goda följder, sontes honom hwarje ädlare gerning, lif en fålla i öde marfen fom förfminner i fonden, utan att någon blomma pryder dess bredd. Äagerfull och förödmjukad nedkastade han sig för Gud och bad från djupet af fin själ: Gock ej till doms med din tjenare! låt mig finna nåd inför dig. Du menniskors fader: Den döendes krafter woro för swaga för denna själens spenning: så mycket han bemödade fig att wara waken, slotos lit: