Norrländska Korrespondenten – 31 december 1859, sida 3

hh:hh034nn33nni A halft uhungrade barn, hwilka deltogo i den lilla måltiden! Hwvilfen god srämmande man, sade den förnöjde gossen. Wi böra icke mera kalla honom den främmande, utan wår mortror, fade lil: la Margreta, så har Han sjelf sagt til mig. ÖSwarföre böre wi de12 Emedan han war wår fåra mors fås ra bror, likasom du år min. Såg du ef hur ban jemrade fig, når mormor fade att hon mar dör? Godt, jag skall älska honom derför och för den goda qwällsward han gaf 0of. vHafwen I hår min faders fora Bis bel? frågade sonen enkan. Hon framtog skondsamt från dess måre dade förwatingsrum bibeln, omsorgsfullt inlindad i en handduk. Tacksamhetstärar utjemnade hwarje skrynkla, hwilka bitter, tärande sorg gjort få djupa, då hon hörs de honom långfamt oc hödtidligt läsa Psalmistens ord: Gud war mig nådelig efter tin godhet, och afplanade mina mifgerningar efter din flora barmhettighet! Han läste få den psalm, fom få ofta hugswalat honom på hafwet, då hans fjäl