Norrländska Korrespondenten – 31 december 1859, sida 3

RHg—UzZ2mw: —W——— fötter och döll hennes afmagrade hand emellan sina och sade. Mor, dyra, älskade mor! fan ni före låta mig? Intet swat hördes. Hennes önon woro widt uppspårrade och orårliga. Hennes läppar bleswo likblecka. Han bar linne till den usla, läga bädden och göt watten på hennes tinningar. Han uppwårmde de stelna händerna och sekte sörgåswes an: wånda stärkande medel. At jag eländi gt! har jag då werkligen dödat henne. Och då började barnen högljudt skrika: Den främmande mannen har dådat mormor. Men owalen warade icke långe. Ljuset trängde åter til ögat, och hjertat förnam en glädje, fom endast fan kännas af en mor, hwilken långe utsått tärar, men has stigt skädar den osörwäntade skörden. Lefwer jag för att få fe ditt ansigte? Låt mig åter höra din fåra röft, min fon. Men sonen hade förswunnit. Wid fin återkomst medhade han låders heter, sädane fom aldrig förut warit i det fattiga, halft underjordiska boningsrummet och hwilka rika ämnen till glädje för de