Norrländska Korrespondenten – 28 december 1859, sida 3

—— ——— —— Omn. O— we—p. ——ä2— ——— — :—— lighet få iöånnedrat nig? Ad, min more! IJ:g föraimmer ot dina böner hafwa war rit med mig och frälst mig. Mod hwulkken skonhet utbredde fig fmår ningom framför honom hang fådernes lands berg, och skimrade för bang ågon säsom en engels wingar! Han kånde ber jemte att ban hade en engels sändning tid de hjertan, fom ålffide honom, och fom han under fin dryckenskap hade firat Så snart han uppnått stranden fortsatte han mågen till dem. Tillslutande fina ågon för bullret i hufwudnaden, der ban fordom sjunkit få pjupt, ilade han fårbi dessa förförelsens tiDhåll, mindre af fruts tan, ån wåmjese oc afstu. Håösten hade mognat fina frufter, utan uppoffting af sommarens grönska. Det war nu samma ärstid, fom når Jones sju år förut hade genomwandrat denna trakt. Men med huru olika utsigter och förefatfet! Huru sannt har man ej sagt, att twenne menniskor ide funna sins cmelfon wara weta olita, än en och samma menniska är fig sjelf olif, under serskilda tidpunkter af sin lefnad. Richard Jones uppehål fig få litet fom möjligt på fin färd, knappast nog för nöd: