Norrländska Korrespondenten – 24 december 1859, sida 3

om den fåra frälsaren, fom tog barnen i fin famn och wålfignade dem. Några regndroppar frän ett förbigående sola necföllo på hang hufwud. Härwid for han upp ur fitt grubblande och utbrast i wild rörelse samt litasom yrmwaten: Desfå äro hennes tårar! Ja! just få föllo de på min panna, då hon plagade innerligen eedja mig, att försaka råtskaverna, och lefwa och gå på förnuftets måg. Defa goda intryd förswagades mål, men utplånades ide helt och hållet under den korta äterstoden af resan. Då ban i fjetran såg sitt hemlands berg såsom dimbilder framskymta ibland molnen, mtogs hans själ af en förut okänd glädje. Och då hans fötter återigen stodo på den fasta jorden, och han bekommu fin hyra, war hans första tanka att skynda till det ford na hemmet för att dela den med fin modet och enda syster, hwilla han bade så oförlåtligt förgälit. IRil ni taga qwarter hos mig? fade en man, fom stod nåra honom på strandbron. Godt stålle för Herrar Sjömåän; förträfftig förplågning för godt pris, och allt af bästa beff:ffantet. Owar bor nit