Norrländska Korrespondenten – 24 december 1859, sida 3

huru kalla, hala ormar slingrade fig oms kring för att sängsla bang darrande lemmar. På samma gång förnuftet begynte Öterwända inställde fig äfwen nåden i förfås rande gestalt. Han wille Hå, men döden undfludde honom. Betäckande ansigtet med händerna, fatt han på jorden i den kalla aftondimman od påräntte åtskilliga fått för fjelfmord. Han stulle gerna welat förta fig i hafwet, men hona fwaga lemmar nelare honom fin tjenst. Han fram-. teg fin knif, det enda han hare qwar af fin fordna egendom, unbe sötte bang slöa egg. likasom om han berwislat använde barheten. Sålunda sysseljatt wid en gate lyktas dunkla fler, frambröts llagoljut ur hang bröt såsom om rödäåqwalen redan börjat. Han trodde nåften sjelf att han rtean mar en inuewånare bland de före vömta andarne, då han spratt till mid ljudet af en menniskotöst. Du år bekymrod, tror jag. Hans ögon, fom fordom i efsuldens dagar woro få ktara, uppipårrades widt oc stirtande wurt med förwäniag på de lugna och mebinformma arletsdragen af en medcläldets man i awåkarekrägt. (öorts.)