i haft sAmwarfam och sare: Den wåsten har att göra med min huflru. Jaa bår ven för hennes stull. Ten historten är ide få rolig. Men beråtta den änds, sade flickan, fom mille sysselsät:a kaptenen, till def mikdagen serverades. Ud, fore toptenen, jag trodde, att jag aldrig skulle gåta mig. Når jag sor som flyrman med en gaamal kopten, hade han fin unga hustru alitid omberr. Hon folie pe hela kajutan med låvor och hattaskar, jå att gubben aldrig tunde taga in fojutlast. Hon mar weder fom en dag, men grälade jemt på gubben och på of andra, fom en tröger ska, fom icke fört detalt. Gudden tordes ide fåga ett ord met ben. ne, ty då blef hon etterwärre. Och grann fict han hålla henne, få att aldrig hans penningar rådie till. Sedan har jag fånt andra kaptener, som baft wackra hufttur i lord, od Ber år ännu fmårare, ån att ha fin hustru ombord. När en af mina månner kom hem, få hude allud hans husiru ej blow tagit ut alla hans penningar, fom fåt mne hos tedetiet, utan fatt sig i stuld öf swer ötonen. (Foris.)