Norrländska Korrespondenten – 21 december 1859, sida 2

fina piper och röka, men jag förbjöd bem det, ty det sic ide wara eld ombord. De biefivo förargade och mille ide Ivda, men de moro blott små klena stackare; jag och mina gastat togo fram war fin dagg, och lärde dem mores på en fort stunt; derpå fingo de tuggtobak i stället, och tadade mia sedan, för det jag lärde dem den konsten. En aston skulle wi hwila oc gingo i land för att göra upp eld och fota mat på stranten. Wi slogo of alla i ring fring elden. Just fom brasan lägade fom bäst, och arterna puttrade i kuteln, sprungo alla mameluckerna upp, streto fom galningar och flodee uppär siranden. Mina gastar och jag stodo qwar, och sägo oss omkring. Ur wattnet hade en jätteslor krolodil, wisste 20 alnar lång, siigit urp oc gic raft emot of. Hun gapade med en samslång föft, med tandrader fom fågblad, och fMlåfade fom en ångmachin. Han war alldeles inpå mig, och jag hade intet tillbygge i handen: i haftigheten tog jag upp min flora ressnukdesa. fom war full med spanskt snus, och kastade den rakt i gapet på beften. Han stadnade twätt, det ihop käftarne och krossare dosan,