2 — Hvar oh en har fin smak. (En GkeppuresHitoria at Nepomuk.) (Fortj. fr. föreg. n:r.) sPtåråligt sprang en Tunesare uppför wanten, mod en lång sabel, mot spelman nen; jng märkte det och skondare fram med en pf, men innan jag hann ståta ned den bofwen, högg han med ett tag begge fötterna af spelmannen, få att de, med skorna på, hoppade långt ut i wattnet. Jag har armarne qwar! ropare focle mannen oh fortfor att anida sin fiol lika tappert, då jag förre prien twertigenom Tunesaren, och flångde honom öfwet dåda ull antra sidan i sjön, der Hau rlum sade ned midtei gapet på en haj, som junti det samma tutade upp och tog den berningen. Den fotlöse fortfor att ipela, tilldess alla Tunefarne mworo ibjälflagna eller drunknade, Winden bläste upp ech mi länsade undan, Turdaner flåto bakom oss I föl waltnet fom näckrosor. Jnagen of mitt solk stuvade, flera woro såtarde, men ben stadars spelmannen wåro. Wi fördundo honom wal, men han fid taldrank och bog under wägen. Hruns dioder gaf mig ull minne af den tappteadkarten, denna gröna wås, som han