Norrländska Korrespondenten – 17 december 1859, sida 3

iii SEE OG EEE — Plötsligt warsnade utkiken ett fartyg för ut, och ropade. Jag sprang upp oc tog till fifaren. Det war ett litet fartyg, fom gid med bäde fegel och åror. Det är en Tunesare, gossar, fade jag åt gastarne, nu blir det en annan dans. Den tiden fanns det ännu sjörösware på aftikansta tuften, fom passade på friltje. Jag gaf genast en iillig traftering åt folfet och slog upp wopenlistan, ty jag förutsäg äntring; wi hade wisst ett par fas noner, men kunde icke i stiltje nog a rickt wånda mynningen mot fienden, fom wål skulle förstå att anfalla från annat hål. Briggen war farkt lastad och gid i följd deraf få djupt, att äntring war lätt. De begge kanonerna lossades för att gifwa de objudna gåfterna en hälsning. Wi woro inalles tjugo man, utom fpelmannen, fom ide räknades för karl, och alla bewåpnade, somliga med stutgewat, och andra med dilor, sablar och pifur. Tunesaren rodde ratt på of, tkanonerna afforades, men träffade ide; de laddades om igen och wi fföro få mycket wi hunno, men de kanaljerna kommo helskinnade fram til of med sitt lilla fartpg.