Norrländska Korrespondenten – 14 december 1859, sida 3

Det sanas i ingen, fom förestälde elt far: tyg; bara tanddadar med ojurbildet. Plöteligen flod ban fromför en stor wäåggssbegel, fem räckte från golf. till eol, utan någon flarf, Derii säg han fig sjelf, och log fmåförnöjo. J hans tyde säg ingen karl få på en gång sållskapslit:och manhaftig ut som han sjelf; ej heller war någon: så mål och HRifa anständigt flådd, fom han. Bet stora hufwudet satt med en ossålig halspå ett Par breda artar få säfert, att ingen tunde wrida det mera än han, jelf. De stära grå ögonen lyfte ur det temda rodaYånletet, med tlpska bl dat, alltid: på utfif. djefa och hata woro lifa kala, fom af saltwatten i åtitusende iwåttare stät. Hela igestalten war kraftfud, syllig, men kort Dagen til: prydnad bar han blå frac, annars brukade han gul favaj, om win tern af fris, om sommaren af nankin. Under den tppna fracken syntes nu hans wåstot, Hy han bar nemligen fyra fådana; be trånga, gula forderojbyxorna wisade hans tnubbiga bens fåtra hällging. Bast som han slod-framsor spegeln cd sadles fin bil, börde han lätta fleg i