Norrländska Korrespondenten – 10 december 1859, sida 3

Jag erinrar mig hwad jag erfor, när jag öfwerwar detta uppträde ännu lifligt fom om det hade warit i går. Jag befann mig i ett fädant tillständ af in wertes jäsning, att jag, för att lugna mitt feberheta blod, kastade i mig det ena glaset watten efter det andra. Till all lycka woro spelarne for ifrigt sysselsatta för att märka min starka rörelse. Morton förlorade oupphörligt; han dubblade, tredubdlade, fyrdubblade fina iasatser. Hans hufwud brann; han spelade såsom en mennniska, hwilken icke mer har en stymt af förnuft. — TM Hwad war det? — ropade plötsligt Sandfor, hwilfen smäningom bortlede den hycklaremask, som han så länge hade burit inför Morton, — jag tycte mig böra något buller under of. Detta buller hade äfwen jag hört, men jag wisste hwad det betydde. — Adolf, — ropade Sandford änyo, — ring på apelltlockan! Spelet afbröts, och samtlige skälmar. ue förhöllo sig toste, orörlige, liksom fast, spilade rå flacken. På apellklockan fwar rade en annan klocka .. ett. twå. tre. — Godt, — utdrast Sundford, — fort