Det af Morton och de sammanswurne, af det menlösa offret och plundrarne, med få stor otålighet motsedda mötet skulle ega rum dagen derpä. När den afgöe rande stunden nalfades erfor jag en fe beraftig ängest. Denna betydelsefulla af ton skulle endast fammanfmärjningens de: fer, inalles åtta, och ingen främling ine finna fig, med undantag af en enda, och denne ende war jag, med anledning of det förmenta arf, fom nyss hade tilfallit mig. Jag bade wägat gifwa hr Morton ett råd, sedan jag hade låtit honom swära på fin adelsmannaära, att iakttaga en obrottslig tynad derom. Jnnan ni — rådde jag honom — i morgon ofton såtter er ned att spela, få lit framlägga för er edra siuldsedlar och juveler och förwisfa er om, att edra motständare merf ligen framlägga på bordet ful motfwar rande valuta mot hwad ni sjelf framlågs ger. Han lofwade mig uttryckligen, att iafttaga denna försigtigyet, utan att han dock anade meningen dermed Ada mina anstalter woro träffade, och midnatistiden infann jag mig wid den pemlighetsfulla porten. Jag gaf öfwer