— Tyul fom utmed miag i korrideren . .. En gammal män till mtr — jade han till br Morton. Jia fominer på ögonb!icket tillbafa ... Huru är det merkfit gen du? — fade han till mia, i det van, då wi woro allena, återtog sin wanliga kallblodi,yet. — Ban hade beträtiot mia, att du fule hafwa rtragit dig til bafa från werlden ... jag wet icke hwart! — Ja, jag war ruincrod, utan till gångar ... Du känner åtskiligt om den safen du. — Min bederlige Wåters, tro mig... — Jag tror ingenting, min älskwarde Cardon; jag mur i afårunden, det ar det enda säkra ... Till all lyda Har min gamie farbror ... — MW, Passgrafve år död! — ropade Carbon med em uttryck af glädje — och du är hans orfwinge; jag lyckonskar dia, min båste win. Det war innerliat giad jande att vöra! — J2! ... Men fom ipåg, att jag bar förswurit spel. Jnga darskaper mer! Jag bar swurit Emilie, att ide mera röra wid fört. Cardon betraktade mig med ironist min, såsom en menanisk:, den der met