EFS e—2—T — J g känner det vu, finner buru länge oc; troget jag älskat dia; men tala tf ecra derom; min siällning är förändrad. — Det år just det bwarom wi icke nu skola tala. Lätom oss först uppgöra frå aan om dessa stackars penningar. Efter bwad du nyss sagt migåfan du ef nefs urt mottaga Dem. Jo, Salome, Lät ide min kärlel ryelgas genom widrörondet of några enningar! Jag will ej tänka mig dig badanefter fom min gäldenär, utan som en warelse till hwilken jag fon fly t be säöomrens funder och mid ywilken mu minne fon borda när all: mörknar om — O, Ralph, du bliv ide min gåtdes vår, penningurna aro mitt hjertas glada, fetwilliga gafwa. — 3 detta afscende är jag orubblig. — Se på mig, Nalpo! Jag knaböjer för dia, jag beswar dig gif wika för min inneruga bön! Du maåne blifwa fri sami bira ett intor ala menniskor obefläckad Qdmm. — Salome steg up. — Dalph, Ralph, fe ide få allwar. sa mt på mig! Kårletens gu ista lyser ej