e2e23Frtr mig, tilläggande att guvernören hade den artigbeten att för tillsället tillåta mig be. gagna sitt förmak. Ett fruntimmer, flådt i djup sorgdrägt, flod medryggen wändt mot sönsiret, då jag steg in; wid der buls ler jag förorsakude, wände hon ft3 om. Det war Salome. Hennes ansigte war blckt. Hennes ögon woro flora och ine siunkno. Wan att säga ett ord statade wi bånder med hwarandra. — Långt förut hade jag kommit tid. big, började hon, od) yennes ögon tärades, men först i går läste jag haåndelse wid i tidningarna ywad fom nu intraffat. Men jag wet att du är oskyldig, att du aldrig gjort någon menniska orätt. — Toad, tad, dyra Salome! Dessa äro de första tröstefulla ord, jag på låns ge hört. Weriden må tro om mig hwad den behagar, blott du tror mig wora offyldig. — Aldrig en minut har jag iwiflot derpä. Men du skal rättfärdiga dig; du mäste frikännas. — Solome! Jag fan ej rättfärdiga mig. Omständigheter gifwas, fom jag ej fan uppenbara för någon menniska. Jag mäste brännmärkas, fom en brott