si. — Salome, jag tackar dig af hela bjertat, men iag fon ej mottama anbudet. — Cwarför icke? — Derföre atrt slulden förblafwe skul endesi öfwerflyttar till en ennan person. Jag skulle mottaga dessa penningor utan någon utsigt ot funna: be:al tig. Bo re jag fri tre minuter, måtte fog sedan gå bort, fom en ruincrad man, söfande ett nytt bem, — Ralpb, Ralvh, du bar altid morit min wån och hwao har wanskap för mår. de, om den aldrig i någet ofjreude skol bewisa fig? Tag deesa penningar, Det år dina — dina. Nei. Salome, det fon ej bli få, men ru när wi äro bär allena oc kanste aldrig fe bwarandra mera, bönfaller jag om tin förlätelse för det däraftiga bref, jag firef till dig. Öiöm alt jag stref det, glöm art jag är i fängelse och lät oss under dessa korta hunder tala om gamia tider och förflytta oss tilldaka iill mår barndom, då wi plogade liljor wid Vangley Form. — Eit bref, Ralph! Hwillet bref? Cdris.)