Salome och jag,. af Charles Dickens. (Ferts. fr. föreg. i:r.) Just fom klockan slog I på morgonen mwafnade jag från en orolig dröm. Ön stinktmercsiigt teg jag efter nyckeln; den war borta. Det dagodes redan. Jag fiädde mig skyndjamt, gick safta ned för troppan uran enaan tanke än att efter fe om penningorna fågo qwar. Dörren til förnafet wor s:ängd men ti riglod. Jag kunde fe genom nyckelhället; jag pid vå tå oc för upp törren. Min foder war i begrenp ott öppna strinet; bon månde sig om och såg wildt på mig. Fö rande honem åt sidan slälde jog mig wånd mes ryoggen åt skrinet. — Faåter, bwad tar ni er til? Pens ningarna äro ej mina. — Lika mwydet bwems de åro, fan skoll bafwa dem. Bort, annars beklagar jag dia. på den wilda blicken såg jag att han drucit mer än wanligt. — Penningarna åro icke mina, uppres pade jag. De hafwa endast för natten