Norrländska Korrespondenten – 26 november 1859, sida 3

. ——A— V —— — menad. Dessa natiliga wandringar uns der ywilta han anförtrodde mig flera båndelser ur fitt flydda If, råute tre a fyra timmar. En afton fade han: — Jag måne öppna min fiål för nås gon lefwande warelje få framt jag ej skall förlora win förnuft Han rar en twiflare på alt, fer ogör er god menaiskas siöd och förhopp ning. Dygd och las, sanning oh rått wisa woro tomma ljud i hans öroa. Det egna jaget war den gud han tillbad, för hwiiken adr urpoffrades. Min helsa let; dessa långa, kyliga wandringar efter arbetet i stolan, 4oro allt för anåtängande. Men det inflyton. de hans samtal hate på dain själ war ännu skadtigare. Skfidlnoden medan rätt oc orätt började jag mindre flart urfiur ja. Mig sjelf onedwetet sänttes dyg. dens fåna för win blick. Min morolitet blef förgiftud. Åsynen af denna man war en börda fom tungt botade vå mig. Jag tackade Gud att Salome hode nif wit eg afslag, beltre bade jag wela; dö, år att ofwerflytta min wanädto til henne.