bade ej förtärt det ringasle; en wiss för: skräckelse blandad med undran och nyfifenhet, utgjorde grunddragen af min för stunden warande sianesuämning. Jag betwiflade werkligheten af denna scen. Det war utan twifwel en dröm, en une derlig fantaftiff dröm. Först när dagsljuset började blida in genom de neddragna gardinerna begärde ban att bli förd til fitt eget rum. Jag förde honom til en liten windskammare, fom förr warit mitt sofrum, och der han kunte wara mera obemårfis och dessutom, om få behöfdes, der lättare funna komma ut genom fönflret. Jag kände mig. rörd vå jag wände mig om för att gå. Jag erinrade mig de bref fulla af kärlef, ban en gång skrifwit till min moder. Jag tänfte på allt, ywad han lidit. Jag rack ö te bonom min hand. — O, min far, fig att du ätffar mig, wore det än aldrig fi litet. j — Nå stola wi nu gråta igen. Jag år trött wid detta pjunk. Om du bjöd; mig fem pund kunde jag ej nu ktämma en tår ur mina ögon. Jag skäms för Dig. Fan ia mig gör jag ide derl Huru föll jag fuana beskrifwa den tid: