bwilka jog nu war ett rof. Jag gick och gick, tils jag äfwen wändt ryggen åt de befolfade förstäderna; nåra och fjcerran utbredde sig stora fält för mitt öga, då ett ensligt bomngshus här och hwar gjor: de ett afbrott i wägens enformighet. Slutligen öfwerrumplade mig natten och det började häftigt bläsa. Stormen tills tog med hwarje ögonblick. Måriader af sljernor skeno klart öfwer mitt hufwud, fastän då och då ett och annat moln froepse te fig för nägra minuter omkring dem. De flora trädens lummiga grenar böjde fig fram och åter, liksom om de fämpat med en osynlig fiende. Till följe af den häftigt tilltagande stormen, uppkommo uns derliga ljud, sädana som mörkret alstrar, men som aldrig höras under dagens lopp. En sådan nott öfwerensstämde wål med mitt lynne. Noturen urpgeaf tröstlösa klagoljud och det föreföll mig, fom hade den blifwit lösryckt ur fin en gång fafte fällda ordning. Men det funde ju ci wara annorlunda oc, om den än aldrig äterwände i sitt rätta frid, hvad hade det att betyda? Uttrottad tili fropp och själ, uprsökte jag wid dagbräckningen en lada, der j2g