mitt rum der jag med klappande hjerta bröt detsamma. Det lydde: Mif Graham framför fin compliment till herr Wrangford och i det hon tackar för den åra fom wederfarits henne, får hon härmed afböja all widare ffriftwer ling. Miss Grahum fan omöjlig förstå ywad skäl fom fan föranleda herr Wrang: ford att wäga till henne framföra ett dylikt anbud, oc) det smärtar henne, om hennes sätt (helt och hället en följd af menniffowänligt deltagande) skusle marit få firi dande mot hennes känslor. Miss Orabam anser sig således nödfafad säga herr Wrangford att det lilla sambard som hittills egt rum mellan honom och henne, nu är brustet — för alltid; och om de i framtiden en gång skulle motus, blefwo de då fom twanne främlingar för hwarandra. Jag begärde min räkning och betalade densammo. Ejter att hafwa sändt mina saker ned till Cumberland på jerawäg, wandrade jag åt norr, lemnande London med sitt sorl bakom wig. Min afsigt war att begifwa mig till Howtaite. Jag trodde att froppslig rörelse skulle blifwa det båsta läkemedel för de själeqwal, för