Salome och jag, af Charles Dickers. (Forts. fr. föreg. n:r.) På djsänd följde jag dem, lånat nog efter, för att i fall de sägo sig tillbafa, ej blifwa igenkänd, och få nära att jag ide skulle förlora bem ur sigte. På det. ta fått följde jag dem mer än en timma tila jog slatligen säg dem ingå i huser n:o 24, beläget wid en tost och stilla gata. Efter art hafwa tagit en öfwerblick af buset och gitar begaf jag mig till mitt logis. Jag började genast art med mig sielf öfwerlägga antingen bet wore bäst att muntligen eller sk:iftligen underrätta Salome, Att jag icke borde läta ett gonnsamt tillfälle ga mig ut bänderna war todligt. På et: eller ansat sått mår jie mitt öde afssöres. Mir jag få omåne tad: stusle befinna mig i bennes nåbet, mar någe: få sållsamt, om jag mid den witskiplizahet, hwilken är atv äiskande ucdjöbt, bettal:adt di:samma som etr loditgt jätteccea. Dagen öfwergick till stymriag, skamningta tilå nan, ech det