Norrländska Korrespondenten – 16 november 1859, sida 3

gamlmruiner. Stilla och tuzot, som en wocker heneng forflot mitt Hf. Men nar mianti of Satome eller min fader åter. fördes må mitt hjarsa inkaftare Detfams ma en och annan mots skugga bland de seröfrigr ljufa dagrarno. Obekant med båstigare hiteljer, fom fa war, togo dock if: de mörfa molnen öfwerhand. Min lillo spräfsunskop började föda de personers upra ärksombet fom besöfte ffos lon. Jag pade årsk uryo gamle manu. sctispter, son jag tid efter annan öjwersatte och wunno desja förjöf nina före längares bifall. Jag war nitton är game mal. Det war en fot; Sertemberofton, för mörkt ott!äsa mit densliufct och för te digt att tända laepan. Förfånft i mina betraktelser, satt jag mid elden, störtn:ande bakon mor min ban oh ornbagen mot knåct ta jag plötslisen phörde prasslet of en sidenl.änzng bufom mia; det mar fom om någon örpnat en dörr. Jnstiaktwessigt, men uten någon nofitenbet wände jag mig om. Ändiligen kom bon till mig, Ljus mar ide ar nöden för ott fe hwem Det war. Jeg igenkände henne I Ögone blicket. (Soris.)