Norrländska Korrespondenten – 16 november 1859, sida 3

Påörsligen bördes nu kreaturens rå nans de från den på ett fort afnänd belägna bondgården. Mjölfflickan uppstämde med fin okonstlade, något vidrerande röst en gammal ballad, hwars ocd jag ej kunde urskilj, men hwars melodi folde mina ögon med tårar. Slutligen återwånde jag till den ödsliga boning, fom jag ej längre funde betrakta, fom mit hem. Följande året dog fru Graham, dåftsta länken brass af det band fom fåstade mig wid Salome. SÅ länge den gamla frun lefde, bade jag ofta tiningar från London, stundom en färffuld helsnivg. och en gång smög hon en swart hårlock i win hand, som jag förwarade såsom min dy rafte skatt. Men efter farmoderas död trodde jag Salome för alltid wara förs lorad för mig. Allt som tiden förflöt och mitt finne mognade, föreföll hon mig fnar rare som ett ideal, dwåljandes och bibehållande fig i min fantasi, än son en i werkligheten lefwande warelse. Den fors ta tidrymd under hwilken wära wäsenden sammansmåälte til ett, syntes mig nu fom en älsktig dröm erinrade mig om mina barndomsår. Kortligen, jag fom nästan omedwetet derhän, att egentligen betraf