Brefwen mors slut utan att jag af dem inbemtat det ringaste. Jag började nu genomögna tidningarna, En ariikel i ven första jag öpprade, fästade min upp märksamhet Öfwerskriften war. William Wrangford, dömd för förfalskniagbrott. Tren: ne gånger genomlåfte jag dessa rader med ett lugn, fom då jag sedermera fom an tånka derpå wäckte min förwäning. Laggande brefwen och tidningarne på sitt stale, tog jag, en missdådares fon, min hatt oh aid ut. Men hywilfen wåg jag följde wet jag ide, blott att jag, då en ny dag randades, befann mig mid firan: ben af den redan beskrifna sjön Langley Ferme. Der flod jag en lång stund be: traftande densamma tills morgonstjernan redan förswunnit och solen redan uppgått. Et dystert lugn hwilaode öfwer detta djuo. Skulle jag der sluta den wanåära, bwifen om mitt lif förlängdes, mäste fal la mig tll del. En fort strid och allt wore förbi. Jngen gudlösbet war grunDen för denna tanfe. Min själ war fwag oc längtade efter sörbarmoren. Skulle ef Han fom låit denna sköna morgon uppgå öfwer jorden, ide beledsaga mig i min moders armar?